Kanske ska skärpa till mig nu
Jag är mycket medveten om att jag är sämre än sämst på att skriva regelbundet. Anledningen är inte att det inte finns något att skriva om, för det gör det verkligen.
Däremot så har ganska mycket rörts om i mitt liv och jag har inte orkat ta tiden att skriva här. Men jag kommer så småningom att fortsätta. Ge mig lite tid bara.
Dessutom efterlyser jag ännu fler kommentarer och frågor från er som hittat hit.
Jag behöver det för att hitta fler uppslag att skriva om och få mer dynamik i bloggen.
återigen håll ut. fortsättning kommer :)
Oj vad längesedan
Men vaddå... Jag har ju redan tidigare sagt att jag inte kommer att skriva regelbundet. :)
Fast nu kände jag för att dra igång igen.
Jag kan väl säga som så att jag efter helgens val, känt att jag behöver få uttrycka en del av mina tankar och funderingar.
Så hur har valet påverkat mig.
Egentligen inte så mycket i praktiken ännu, jag är ju trots allt svensk... eller?
Att vi fått SD in i regeringen och dessutom verkar det som de kommer att bli vågmästare, har nu skapat en hel del oro och kaos i Sverige.
Varför fick SD tillräckligt många röster för att ta sig in i regeringen?
SverigeDemokraterna är och verkar till det yttre, som ett parti, likt vilket parti som helst. Deras valprogram är prydligt formulerat och tar upp många punkter som bevisligen lockat ca 330000 väljare.
De har fört en lyckosam kampanj för att skapa sig en image som de goda och därför kunnat dra till sig de väljare som idag är missnöjda med den politik som de etablerade partierna fört.
SD har fört upp punkter i sitt program som många människor har uttryckt missnöje med, utan att något har gjorts. man har inte ens debatterat detta i media.
Därför tror jag att många lagt sina röster på ett riktigt missnöjesparti som ett statement. De flesta av dessa väljare har säkerligen inga främlingsfientliga åsikter, utan har bara velat påvisa att brister finns inom den svenska politiken.
Varför är SD farligt?
Som sagt verkar SD som om de är ett reko parti, med ett sunt syfte.
De flesta medlemmarna i partiet kommer från Nynazistiska rörelser och har kretsat mycket kring rasfrågor och skapat oreda, som vilka huliganer som helst. Detta känner ju också den större delen av befolkningen till och oron blir därför stor att de ska kunna skapa en ny "Nazi stat"
Än så länge är nog denna risken väldigt obetydlig eftersom de har för få mandat för att kunna föra fram sina åsikter på dagordningen. Men får de inte gehör för sina åsikter och att det förs upp till debatt, kommer de succesivt att växa och risken är att de på sikt blir tillräckligt stora för att kunna ställa till med rejäl oreda.
Att de nu har putsat på sin fasad och har en mer tilltalande attityd mot media, förändrar inte det faktum att de i grund och botten är onda och farliga. Skillnaden är bara att de håller en låg profil tills de växt tillräckligt mycket.
Det farliga i hela denna frågan är att SD har blivit duktiga på att utnyttja medias förmåga att skildra samhället. Alla demonstrationer, kampanjer och försök att frysa ut dem gör dem bara starkare och de vinner bara mer och mer sympati. Det hela kommer att bli en ond cirkel tills de har blivit så stora att de kan slå till på allvar. (Jag är medveten om att jag beskriver ett skräckcenario)
Men det måste belysas att man inte kan frysa ut eller mobba ut dessa. de är alldeles för duktiga på att utmåla sig som martyrer och vinner därför i slutändan.
Enda möjligheten att vinna över dessa är att våga ta upp debatten med dem och visa upp fakta på bordet. SD har ju ännu inte haft möjlighet att komma åt regeringens uträkningstjänst och siffror, vilket säkerligen gjort att de bara har en massa antaganden att komma med. Eller jag hoppas att det är så.
Kan det vara så att de har någon substans i det som de säger... Är det därför som inget parti har velat diskutera med dem? Annars vore det ju otroligt enkelt att döda alla deras argument med fakta. Visst alla vet att invandring kostar mycket pengar, men det är ingen som har visat på hur mycket det kostar och hur mycket man har vunnit i skatteintäkter. Detta tror jag skulle vara väldigt intressant att få se och skulle dessutom överbevisa dessa fördomsfulla element.
Fjärde dagen ännu mer shopping
Att få tag i en Rikshaw när man behöver, är ett företag bara det. De har nämligen som regel att förarna kan neka vem som helst, om han inte vill ta med dem. Särskilt svårt är det om man inte ska åt samma håll som han tänkt åka.
Till slut fick vi i allafall tag i en Rikshaw och åkte till en Bazar, som visade sig vara stängd för renovering idag. Istället åkte vi till ett annat ställe, där man kunde handla kläder med god kvalitét till halva priset mot det stora köpcentret.
Utöver detta köpte jag även en hel del kryddor att ta med mig hem. Saffran är ju något som är riktigt billigt här, även om det inte är riktigt samma sort vi är vana vid.
På eftermiddagen besökte jag en Ayur Veda klinik, jag ville få reda på vilken kroppstyp jag hade. När det gäller Ayur Veda, så brukar man dela upp kroppen i tre olika chakran, Vata, pitta och kapha.
Meningen är att man skall ha balans i dessa tre chakran, om man inte har det får man tips och råd på hur man skall leva och behandla kroppen för att finna balans. Jag kan egentligen för lite om detta ämne för att yttra mig över huvud taget, men jag ville ändå testa och se vad det innebar.
Oturligt nog fanns ingen doktor i tjänst denna dag, men jag fick ändå prova på en AyurVeda massage. Det var otroligt skönt, men väldigt annorlunda. Varm olja och bändande i senor och ligament.
Njutningsfyllda moment blandat med lite smärta. När detta var över fick jag sätta mig i en garderobsliknande bur, med ångbad. Det var väldigt skönt, men kunde faktiskt ha varit lite varmare.
När jag sedan skulle ducha av mig all den kletiga oljan var det den gamla hederliga metoden med öskar och tvål. Kändes inte riktigt som jag blev ren från oljan, men vad gjorde väl det. Handduken var storlek minimal, vilket innebar att jag fick ta på mig mina kläder medan jag fortfarande kände mig oljig och blöt.
När jag kom till hotellet tog jag en härlig dusch i varmt vatten och sedan rena kläder. Avslutade kvällen på det närbelägna köpcentret där jag inmundigade några öl och lite amerikansk mat.
Tredje dagen möte med doktor
När vi kom dit fick jag sitta i väntrummet, som en vanlig patient och när det blev vår tur, så fick jag ensam gå in till doktorn. Min följeslagare fick vänta utanför. Själva samtalet med Dr Suresh kändes lite krystat, jag visste ju inte vad Alphonso hade berättat om mig. Dessutom visste jag ju inte vad som förväntades av mig heller. Alphonso hade ju tidigare pratat om att manliga sjuksköterskor är någon som har riktigt hög status här. Trots att det var första gången jag träffade denna doktor, så gick samtalet bra och jag tror att jag gjorde ett bra intryck av Sverige och mig.
Under eftermiddagen gjorde jag några fler inköp på köpcentret, samt intog några kalla öl.
Andra dagen Barnhemmet
Redan på min andra dag hade min indiska kollega bokat in ett möte med barnhemmet. Vi började åka vid 8:30. trafiken här är inget som man ser i västerländska länder. Alla kör hur de vill för att komma fram. Tutan är något som alla Indier har lärt sig att använda ;) Det tog oss ungefär två timmar att åka två mil, faktiskt värre än rusningstrafik i Stockholm. Så jag kommer nog aldrig mer klaga över den...
När vi slutligen kom fram, så fick jag först sitta och vänta en stund, för att sedan gå in till föreståndarinnan. Vi presenterade oss för varandra och jag fick ta följe med en kvinna som jobbade för socialtjänsten.
Vi fick en rundtur på de olika avdelningarna.
Jag har tyvärr inga bilder från insidan av barnhemmet, då de vill skydda identiteten på alla som bor där.
När det gällde mina egna funderingar, så fanns det tyvärr inga uppgifter kvar från när jag var där. man hade inte riktigt samma kontroll på registreringen under den tiden. Det var först på -80 talet, som detta blev ordentligt gjort.
Det var inte heller någon som kände igen namnen på de papper jag hade med från Sverige. Trots detta blev jag otroligt varmt mottagen när jag väl var där.
De ville också att jag ska återkomma på fredag, när en del av styrelsen träffas.
Efter vårt besök på Asha Sadan, som barnhemmet heter, åkte vi till the Gateway of India. Den ligger nere vid hamnen och uppfördes som ett monument över brittiska imperiets uttåg från indien. Självklart blev det en del foton av detta samt av hotell Taj Mahal, som ligger granne med porten.
Detta hotell var aktuellt förra året, då attentaten genomfördes. Vi hann också med en del shopping på Cotton industries, som är ägt av staten. Kvalitetsvaror till bra priser. Här riskerar man inte att bli lurad med oäkta produkter.
Lunchen denna dag intog vi på Café Leopold, som också var involverat i attentaten förra året, då man sköt 50 personer här. Det är också omnämnt i boken "Shantaram". Många turister samlas också här, vilket kan vara trevligt om man vill prata svenska en stund. Dock var inga svenskar här nu.
Efter en full dag satte vi oss i bilen för att åka tillbaka till mitt hotell.
Första dagen resan
Jag har skrivit under tiden jag varit borta. Därför stämmer kanske inte datumen med tiden för upplagt inlägg.
Jag är äntligen på väg till mitt födelseland, en resa som tagit 37 år innan jag till slut genomför. I skrivande stund sitter jag i en bar på Helsingfors flygplats och väntar på att få komma på planet, som ska ta mig till Delhi.
Den resfeber jag tidigare känt berodde med största sannorlikhet på den strejk som Finnair hade. Det var ju tur att den bara varade i två dagar.
Jag kan inte påstå att jag för tillfället känner någon resfeber eller sådant. Mer en spänd förväntan inför vad som komma skall. visst har jag uner stundom i mitt liv funderat på hur det kan vara i Indien, och hur folk kommer att uppfatta mig.
Visst har jag funderat kring mina biologiska föräldrar, men eftersom det står i mina adoptionshandlingar att man inte vet något om dem, så har jag lagt ner de tankarna.
De tankar jag haft beträffande dem, gäller vad det var som gjorde att jag blev bortadopterad. Utifrån det lilla jag hittills vet óm Indien är att, i allafall tidigare, värderar pojkar högre än flickor. mestadels pga gamla traditioner, där familjen betalar en hemgift för dotterns giftermål. Med många döttrar blir det alltså extremt dyrt för en Indisk familj att överleva.
Med tanke på detta är det ju då lite konstigt att man lämnar ifrån sig sin son. Jag är mycket medveten om att jag aldrig kommer att kunna få ett svar på detta, utan kan bara spekulera. Det kan ju tänkas att barnhemmet har några uppgifter som inte kommit fram förut.
Jag anlände till Delhi kl 06:55 på morgonen. Därifrån var jag tvungen att byta flight för att åka vidare till Mumbai. Att transporteras på Delhi airport var en upplevelse för sig.
Innan landning fyllde vi i en hälsodeklaration, vilket sedan skulle lämnas när man gick förbi passkontrollen. Människorna som skulle gå igenom var oräkneliga. Vi stod i långa köer för att i sakta mak ta oss framåt. Den Indiska traditionen att tränga sig före är något som också gäller här, och inget som någon blir upprörd över.
Slutligen kom jag förbi och skulle således till bagagebandet. det gick faktiskt smidigare än jag hade väntat mig. Jag brukar ju råka ut för en del missöden när det gäller att hämta ut bagage.
Jag träffade också några svenskar här, som turistade och skulle åka runt lite i Indien.
Efter att jag fått mitt bagage, skulle jag således transportera mig till inrikesterminalen. Detta innebar att man fick stå i kö för att komma ut till transferbussen, åka tre vändor kors och tvärs över hela flygplatsen, flygrakan inräknat.
Efter flera timmar på flygplatsen, där jag också lade mig på en bänk för att sova lite, så var jag äntligen på väg igen mot Mumbai.
När jag slutligen landade i Mumbai så var det värsta redan över. Här gick passagen galant och bagaget hade jag fått efter 5 minuter bara. Utanför stod min Indiske vän och väntade med bilen och körde mig till mitt hotell.
Jag fick nu en ganska god försmak av den Indiska trafiken.
Han lät mig få vila några timmar på mitt rum och skulle sedan komma och hämta mig igen, då han ville bjuda hem mig på middag hos sin familj.
Middagen var väldigt trevlig och jag fick träffa både hans fru, dotter och syster. Klockan hann bli 01:00 innan jag var tillbaka på mitt hotell och fick en välbehövlig vila..
Svårt att sova
Jag tänker ganska mycket på Indien, Mumbai och mitt liv nu. Jag får en massa bilder i huvudet, som jag inte vet om det är minnen från barndomen eller minnesbilder från filmer jag sett. Det kanske till viss del även är förhoppningar och önsketänkande som gör att dessa bilder dyker upp.
Som jag tidigare nämnt i min blogg var jag drygt 2,5 år när jag kom till Sverige och det kan ju vara så att en del minnen finns kvar från den tiden. Minnen som under årens lopp bleknat och försvunnit eftersom jag inte behövet komma ihåg dem.
Kan det vara dessa minnen som nu gör sig påminda för att jag ska känna mig bättre till mods när jag väl kommer ner dit.
Hur ska jag reagera när jag väl kommer till barnhemmet, som min kollega så snällt har ordnat ett möte på? Hur kommer det bli att träffa de barn som nu bor där? Vad har dessa barn för tankar? Och hur kommer de att uppfatta mig?
Jag får nog acceptera att jag kommer att dagdrömma en hel del nu innan jag väl är på plats och får se mitt fädernesland.
Fast nu får jag nog försöka sova lite... godnatt på er alla som hittat min blogg.
5 dagar kvar till avfärd
Finnairs strejk ligger och lurar i hörnen, men jag hoppas att jag inte drabbas av den. Det skulle ju vara katastrofalt om min resa tvingas flyttas pga den.
Mitt i all min oro inför om min resa skall bli av, fick jag ett roligt mail, från min kollega i Indien.
Jag kommer ju få en del assistans av honom när jag väl är där. Min Indiske kollega har själv letat upp barnhemmet där jag kommer ifrån och har bokat in ett möte med dem, för min skull.
Han skrev att de blev väldigt glada över att jag kommer dit och att de väntar på mig öppna famnar.
Jag har tidigare inte reagerat så mycket inför min resa, utan tänk att det kommer säkert när jag väl är där.
Nu upplever jag en massa olika känslor efter detta mail. Självklart är det en massa lyckokänslor som surrar, men även lite nervositet. Hur kommer det att vara? Hur ser det ut på barnhemmet? Kommer jag att känna igen något?
Oj oj oj. Vill att dagarna nu ska gå lite snabbare så jag äntligen får göra livets resa...
Nära nu
Visst, jag skulle väl ljuga om jag sade att det inte kändes lite pirrigt. En del tankar kring min egen adoption kommer ibland. Fast inte så att det känns något speciellt. Jag antar att när jag väl landar i Mumbai så kommer nog känslostormarna till mig på ett nytt sätt.
Verkar som det kanske är för tidigt att andas ut redan nu. Hörde på nyheterna att Finnair´s piloter strejkar och en massa flighter har ställts in. Skulle bara fattas att jag inte kan åka pga det. Då vet jag inte riktigt hur jag gör. Ska jag ta det som ett tecken på att det inte är meningen att jag ska åka eller?
Mmmmm hoppas ändå på det bästa och att jag inte blir drabbad av denna strejk.
Visum
Det var faktiskt en liten annorlunda känsla att sitta där och vänta på sin tur för att lämna in ansökan. Funderade lite kring Indien och dess kastsystem. Hur kommer jag att bli emottagen när jag väl är där. Visst jag ser ut som de flesta andra, men jag talar inte Hindi eller Mahrati, och kan således inte göra mig förstådd om någon pratar med mig. Tur att en stor del av befolkningen i Indien pratar Engelska.
När det gäller kastsystemet, så är det något som inte används idag, dock tar det lång tid innan sådana värderingar försvinner. Det är ju bara att se på vårt eget samhälle, där adeln fortfarande finns kvar, och betraktas som något bättre än övriga människor.
När det gäller Indien, blir man av med sin kast när man flyttat utomlands. Alltså är jag kastlös enligt det synsättet och de kastlösa är de lägst stående människorna i Indiens samhälle.
Nu tror jag i och för sig inte att detta kommer bli något större problem, då flera människor jag pratat med, bedyrar att det inte är vanligt i Indien idag. Framför allt inte i storstäderna. Om man däremot åker ut på landsbygden lever många av dessa värderingar kvar ännu.
Även om jag är säker på att allt kommer att gå bra, så finns ändå en liten malande tanke i bakhuvudet.
Nära ögat
Har nu också fått hotell bokat för min vistelse i Mumbai. Jag kommer att berätta mer om det när jag väl är där.
Nu saknas bara visum och ett definitivt besked från min chef, så är allt klart för avfärd.
Dock har ingen nervositet infunnit sig ännu.
Verkar som det ordnar sig
Planeringen fortsätter. Än så länge har jag ganska neutrala känslor, men det ändrar sig säkerligen när jag väl har landat på Indisk mark.
Oj vad det ska bli spännande.
Som väntat
Biljetten mellan New Delhi och Mumbai är nu förvisso också köpt och jag kommer få assistans när jag väl har kommit dit. Min Indiska kollega kommer att hämta mig personligen på flygplatsen. Så det kommer nog säkerligen att flyta på bra, när jag väl är där.
Strul med min ledighet gör att det inte känns helt säkert ännu att jag kan åka.
Ja mer om detta lär väl komma så småningom.
Planering
Verkar lite konstigt kan jag tycka, att de bara kan göra så utan att kompensera kunden fullt ut. De kunde boka in mig på ett annat flyg, vilket bled Helsingfors, New Delhi, eller så kunde de avboka resan helt.
Jag valde det första alternativet, trots att det flyget var lite billigare. Tänkte att det är väl bättre att resan blir bokad än att jag får tillbaka de överskjutande hundringarna.
I slutet av veckan fick jag ytterligare ett besked från flygbolaget att flygtiden är ändrad. Detta är i och för sig ett mindre problem.
Nu får jag boka in mig på ett flyg New Delhi till Mumbai. Tänkte från början att jag skulle komma undan relativt billigt, men det veerkar inte riktigt så nu.
Har fått kontakt med några av mina Indiska Kollegor, som jobbar för samma företag som jag. Han kommer att hjälpa mig och guida mig när jag väl kommer ner till Mumbai. Det kommer bli jättetrevligt och jag är mycket tacksam för att få denna hjälp.
Ska nog även fortsättningsvis ställa in mig på att det kan bli mer trubbel innan jag väl kommer iväg.
Jag har ju inte sökt visum ännu och det kanske också blir spännande och händelsefyllt.
En lustig tanke
Av de rätter jag brukar välja så tillhör de väl kategorin försvenskade rätter, vilket innebär att de inte är så starka som de ska vara om det är Indisk mat.
Så igår tänkte jag att jag skulle välja den starkaste rätten de har på menyn, vilket är Meat Vindaloo.
(tänkte för mig själv att jag måste väl börja vänja mig vid att klara av stark mat innan Indienresan)
Visst maten var jättegod men oootrooooligt stark.
Mitt sällskap vid bordet var Mats Larsson, som jag lärt känna via Facebook. Han är en mycket van Indienresenär och han ansåg, efter att ha smakat min mat, att maten i Indien är starkare än det jag åt. Dessutom sade han att all mat är så stark.
Idag fick jag sota för matintaget igår... Känns som jag fått ett Babianarsle...
Av detta kan jag med viss oro konstatera att jag kommer nog tappa några kilo när jag åker på min första resa till Indien. Att äta stark mat är tydligen inte genetisk:)
